År 1681 kom tre fransmännen för att resa ett monument vid världens ände.
Regnard besöker i sällskap med herrarna Nicolas de Corberon och Cousteaux de Fercourt under en resa i nordeuropa år 1681 Stockholm. Vid ett sammanträffande med kung Karl XI rekommenderas de att besöka Lappland. Faktauppgifterna hos Regnard är mestadels hämtade ur det klassiska bokverket Lapponie av Johannes Schefferus (utgiven 1673, och i fransk översättning 1678). Möjligen hade fransmännen med sig ett exemplar av denna bok på resan. Regnards bok kom, liksom Negris postumt, år 1731.
I slutet av juli når de Torneå, och de fortsätter vidare ända upp till Torne träsk, via det av de flesta dåtida tornedalsresenärer besökta Kengis bruk. Målet är Ishavet och Nordkap, men så långt når de aldrig. När de nått upp till Pieskenjarka i Torne träsks östra ända, och står i begrepp att vända åter eftersom de är förhindrade att bestiga berget Métawara. Man får lov att säga att utsikten från denna lilla - och märkligt svårbestigna - udde i sjön är förvånansvärt vid.
Inskriptionen komponerad av Regnard gjorde de där på ett stenblock, liksom även i Jukkasjärvi kyrka där den utgör kyrkans äldsta minnestavla och har formen av bakstycket till en akja. I vapenhuset finns flera minnesskrifter av långväga resenärer som skrivit sina upplevelser på papper med bläck eller inskurit och bränt bokstäverna på trätavlor.
Regnards reseintryck finns översatt till svenska med titeln "Resa till Lappland":
Vi begav oss sju eller åtta lieues längs sjön till ett berg som överträffade de andra i höjd. Här avslutade vi vår färd mot norr och slog upp våra kolonner. Vi tillbringade väl fyra timmar med att bestiga bergets topp på vägar, som ingen dödlig tidigare beträtt. Då vi voro uppe såg vi i väster Lappland och Ishavet i hela dess utsträckning, ända till Nordkap. Detta, min herre, kan man kalla att gnida sig mot jordens axel och vara vid världens ände. Här var rätta platsen att placera den tidigare nämnda inskriften, vilken aldrig tror jag, skall bli läst av andra än björnar:
Gallia nos genuit ; vidit nos Africa ; GangemHausimus,
Europemque ocultis listravimus omnem ;
Casibus et variis acti terraque marique,
Sistimus hic tandem nobis ubi defuit orbis.
de Fercourt, de Corberon, Regnard. Anno 1681, 22 Augusti.
Fostrat oss Gallien har, oss Afrika sett.
och ur Ganges Heliga vatten vi druckit
och hela Europa beskådat,
Så av växlande öden drivna kring jorden och haven
står vi äntligen här vid polen, där världen tar ända
La France nous a donné naissance ;
nous avons vu l'Afrique et bu les eaux du Gange ;
nous avons parcouru l'Europe entière :
après bien des aventures,
nous nous sommes arrêtés ici,
où la terre nous a manqué.
Inskriptionen blev vida känd genom reseskildringen och refereras bl.a. av Gibbon i Rise and fall of the Roman Empire, kapitel fem, fotnot (180);
Beyond the Asturian mountains, the maritime town of Gijon was the term 180 of the lieutenant of Musa, who had performed with the speed of a traveller, his victorious march of seven hundred miles, from the rock of Gibraltar to the bay of Biscay.
180. Tarik might have inscribed on the last rock, the boast of Regnard and his companions in their Lapland journey, "Hic tandem stetimus, nobis ubi defuit orbis",
Arsène HOUSSAYE; 41e fauteuil; Regnard était né voyageur. Il ne pensa à écrire des comédies qu'après avoir assisté, du Nord au Midi, à la comédie humaine, qui est partout la même comédie, sur la neige comme sur le sable brûlé, Le premier vers qu'il signa fut ce vers latin, qu'il grava sur un rocher en Laponie : Sistimus hic tandem nobis ubi defuit orbis.
LACORDAIRE; Chaque être ne met de bornes à son ambition que parce qu'il en existe à ses facultés. Tous, l'homme compris, vont jusqu'où ils peuvent ; tous, parvenus au terme qui les arrête, écrivent, comme le poète, en accusant leur impuissance avec orgueil : Sistimus hic tandem nobis ubi defuit orbis.
X. MARMIER; Voyage en Laponie: Il existe dans l'église treize inscriptions dictées par ceux qui venaient se reposer dans ce temple lointain ; d'abord l'inscription si connue de Regnard, qui se termine par cette gasconnade : Sistimus hic tandem nobis ubi defuit orbis. Le bon Regnard aurait pu parcourir encore une assez jolie étendue de pays avant que la terre lui manquât.
