Jean-Francois Regnard 1681

Den franske komediförfattaren Jean-Francois Regnard (1655-1709) har stundom kallats Lapplands förste turist. Han hade i sin ungdom en passion för att resa. Efter att ha genomrest Italien blev han tillfångatagen av "des corsaires", och tillbringade tre års tid som slav i Algeriet. Han besökte Flandern, Holland, Danmark och Sverige.

År 1681 kom tre fransmännen för att resa ett monument vid världens ände.
Regnard besöker i sällskap med herrarna Nicolas de Corberon och Cousteaux de Fercourt under en resa i nordeuropa år 1681 Stockholm. Vid ett sammanträffande med kung Karl XI rekommenderas de att besöka Lappland. Faktauppgifterna hos Regnard är mestadels hämtade ur det klassiska bokverket Lapponie av Johannes Schefferus (utgiven 1673, och i fransk översättning 1678). Möjligen hade fransmännen med sig ett exemplar av denna bok på resan. Regnards bok kom, liksom Negris postumt, år 1731.

I slutet av juli når de Torneå, och de fortsätter vidare ända upp till Torne träsk, via det av de flesta dåtida tornedalsresenärer besökta Kengis bruk. Målet är Ishavet och Nordkap, men så långt når de aldrig. När de nått upp till Pieskenjarka i Torne träsks östra ända, och står i begrepp att vända åter eftersom de är förhindrade att bestiga berget Métawara. Man får lov att säga att utsikten från denna lilla - och märkligt svårbestigna - udde i sjön är förvånansvärt vid.

Inskriptionen komponerad av Regnard gjorde de där på ett stenblock, liksom även i Jukkasjärvi kyrka där den utgör kyrkans äldsta minnestavla och har formen av bakstycket till en akja. I vapenhuset finns flera minnesskrifter av långväga resenärer som skrivit sina upplevelser på papper med bläck eller inskurit och bränt bokstäverna på trätavlor.

Regnards reseintryck finns översatt till svenska med titeln "Resa till Lappland":

Vi begav oss sju eller åtta lieues längs sjön till ett berg som överträffade de andra i höjd. Här avslutade vi vår färd mot norr och slog upp våra kolonner. Vi tillbringade väl fyra timmar med att bestiga bergets topp på vägar, som ingen dödlig tidigare beträtt. Då vi voro uppe såg vi i väster Lappland och Ishavet i hela dess utsträckning, ända till Nordkap. Detta, min herre, kan man kalla att gnida sig mot jordens axel och vara vid världens ände. Här var rätta platsen att placera den tidigare nämnda inskriften, vilken aldrig tror jag, skall bli läst av andra än björnar:

Gallia nos genuit ; vidit nos Africa ; GangemHausimus,
Europemque ocultis listravimus omnem ;
Casibus et variis acti terraque marique,
Sistimus hic tandem nobis ubi defuit orbis.

de Fercourt, de Corberon, Regnard. Anno 1681, 22 Augusti.

Fostrat oss Gallien har, oss Afrika sett
och ur Ganges Heliga vatten vi druckit
och hela Europa beskådat,
Så av växlande öden drivna kring jorden och haven
står vi äntligen här vid polen, där världen tar ända

.

La France nous a donné naissance ;
nous avons vu l'Afrique et bu les eaux du Gange ;
nous avons parcouru l'Europe entière :
après bien des aventures,
nous nous sommes arrêtés ici,
où la terre nous a manqué.

Inskriptionen blev vida känd genom reseskildringen och refereras bl.a. av Gibbon i Rise and fall of the Roman Empire, kapitel fem, fotnot (180);

Beyond the Asturian mountains, the maritime town of Gijon was the term 180 of the lieutenant of Musa, who had performed with the speed of a traveller, his victorious march of seven hundred miles, from the rock of Gibraltar to the bay of Biscay.

180. Tarik might have inscribed on the last rock, the boast of Regnard and his companions in their Lapland journey, "Hic tandem stetimus, nobis ubi defuit orbis",

Arsène HOUSSAYE; 41e fauteuil; Regnard était né voyageur. Il ne pensa à écrire des comédies qu'après avoir assisté, du Nord au Midi, à la comédie humaine, qui est partout la même comédie, sur la neige comme sur le sable brûlé, Le premier vers qu'il signa fut ce vers latin, qu'il grava sur un rocher en Laponie : Sistimus hic tandem nobis ubi defuit orbis.

LACORDAIRE; Chaque être ne met de bornes à son ambition que parce qu'il en existe à ses facultés. Tous, l'homme compris, vont jusqu'où ils peuvent ; tous, parvenus au terme qui les arrête, écrivent, comme le poète, en accusant leur impuissance avec orgueil : Sistimus hic tandem nobis ubi defuit orbis.

X. MARMIER; Voyage en Laponie: Il existe dans l'église treize inscriptions dictées par ceux qui venaient se reposer dans ce temple lointain ; d'abord l'inscription si connue de Regnard, qui se termine par cette gasconnade : Sistimus hic tandem nobis ubi defuit orbis. Le bon Regnard aurait pu parcourir encore une assez jolie étendue de pays avant que la terre lui manquât.

Francesco Negri 1664

Den italienske prästen Francesco Negri (1623-1698) hade läst Olaus Magnus' stora historia om de nordiska folken, utgivet i Italien 1555. Han ställer sig skeptisk till mycket i boken, och beslutar sig för att resa så långt norrut han kan komma. Han lämnade Ravenna 1663. Mellan åren 1664-65 reste han i Norden. Han begav sig först till Gdansk och sedan till Stockholm. Efter att ha besökt de norrländska landskapen tog han sig landvägen till Torneå. Han fortsatte sedan uppför älven med en liten båt som transporterade livsmedel till gruvarbetarna och lyckades nå fram till gruvan i Svappavaara. Därefter fick han på grund av diverse incidenter under resans gång vända tillbaka utan att, som han egentligen hade velat, ta sig ända upp till Nordkap. Andra hävdar dock att Francesco Negri kom till Nordkap under sitt sökande efter Världens Ände! Han underlät dock inte att besöka några av de viktigaste platserna i Lappland, Ångermanland, Västergötland och Östergötland.
Han redogjorde för sina iakttagelser i åtta frejdiga resebrev, Viaggio settentrionale, som skrevs under resans gång och publicerades först efter hans död år 1700. Negris beskrivning är unik genom att den är historiens första ingående skildring av säljakten såsom den bedrevs runt Kvarken-området ( tredje brevetet). Hans reseskildring blev något mer allmänt känd hos oss först år 1888, då historikern Ludvig Daae återgav ett utdrag i norska Historisk tidsskrift. Det finns ännu inte någon översättning av Negris skildring av den märkliga fotvandring han företog upp till de svenska lappmarkerna år 1664. I Negris skildring från resan genom Sverige och Nordkap. Nära Lofoten får han tillfälle att studera den berömda Malströmmen.
Dear Guests, ”…here I am at the North Cape, Finnmark northernmost point, the very end of the world!” wrote the priest and scientist Francesco Negri in his diary in 1664. The trip he took on horseback, by skis and in fishing boats cost plenty of time and patience. But the destination – which he thought of as the most exiting place in the world – was irresistible.

Holmbäck, Bure, *Några lapplandsresenärer. S. 22-37 i årsboken Norrbotten, årgång 1996.

Bergqvist, O. & Svenonius, F. (1908), Lappland – det stora framtidslandet. En skildring i ord och bild af dess natur och folk. Stockholm.

Giuseppe Acerbi 1799

Italieneren Giuseppe Acerbi från Mantua skrev troligtvis ned fransmännens snart 20 år gamla inskription på Pieskenjarka i sin reseberättelse från Nordkalotten 1798. Den italienske juristen och forskningsresanden Giuseppe Acerbi (1773-1846), hemma i Lombardiet, reste 1798-99 upp till Nordkap, beledsagad av (andra hävdar som beledsagare åt) landsmannen och bankirsonen Bernardo Belotti och den svenske översten och konstnären Anders Fredrik Skjöldebrand (se denne).
Acerbi publicerade sina intryck i en omfattande reseskildring som i början av 1800-talet väckte den nästan skandal, eftersom de fördomar och intryck som nedtecknats av den italienske skriftställaren oftast inte var särskilt fördelaktiga. Gustav III:s berömde litteräre medarbetare, Leopold, beskriver den lakoniskt som ”en satirisk roman och ett Sverige drömt av ett italienskt huvud ”. Acerbi var i Sverige 1799. Hans bok översattes till många språk, och utomlands blev han en auktoritet i fråga om allt som hade med Sverige att göra.
Ur den kan man skapa sig en bra bild av hur en sydeuropé uppfattade Norden för 200 år sedan. Acerbis reseskildring kom att förbjudas i Sverige, eftersom den var starkt kritisk mot kung Gustav IV Adolf. Italienarens syn på samerna är också synnerligen negativ och nedvärderande, men i övrigt är det en frisk och välskriven skildring, om än i många stycken utbroderad i efterhand. Acerbi plagierade också obekymrat de teckningar Skjöldebrand utförde under deras gemensamma resa, vilket ledde till att denne senare i sina memoarer (se texten om Skjöldebrand) hängde ut Acerbi och hans påstådda illvilligheter till allmänt beskådande. Bl.a. hävdade han att Acerbi var så mån om att vara den förste italienaren på Nordkap att han ska ha beordrat sin reskamrat att vända om just därför. För Acerbi var Norden i första hand exotisk, och hans främsta mål var att uppsöka Nordkap. Hans inställning till landskapet och folken färgas av tidens romantiska idéer. Det är uppenbart att han är ute efter att hitta den ädle vilden, men den reella kontakten med folken i norr utfaller varierande. Acerbi ser i den fåordige och hårt arbetande finnen som aldrig klagar, ett prov på arketypen för den av civilisationen oförstörde ädle vilden. Samma omdöme får även den svenska allmogen i Väster- och Norrbotten. Mötet med lapparna i norr väcker dock inte samma entusiasm hos honom. Samernas beteende motsvarar inte de föreställningar som Acerbi hade om den ädle vilden. Dessa föreföll honom vara ett oberäkneligt, smutsigt och slarvigt pack vars främsta intressen var tobak och brännvin.

Citat från reseberättelsen:

"Vad är ändamålet med alla dessa vackra scenerier, sjöar, floder, bäckar och vattenfall, om ödemarkerna aldrig - som det förefaller - kommer att befolkas av mänskliga varelser? Den frågan kommer aldrig att bli besvarad, så länge människan framhärdar i uppfattningen att hon är skapelsens herre, och så länge hon hänger sig åt den fåfänga och förmätna fördomen att allting existerar enbart för henne. Fåglarna, som låter skogarna genljuda av sin sång och som svärmar över kärrmarker, över älvar, i luften, och som om sommaren från alla delar av Europa vänder åter till Lappland, miltals och miltals genom rymden för att här bygga sitt bo - har då inte dessa varelser samma naturliga rätt att föröka sitt släkte som människan? Överallt annorstädes förföljs de av människan med försåt och med en iver, som bara skärps av inbillade behov och begär - är det inte rätt och billigt att dem unnas en fristad, där de kan vårda sin kärleks frukter?"

Cyprian Kamil Norwid

Den latin inscription "Ubi defuit orbis" (Där han slog ner världen. Where he defeated the world). Dikten "Ubi defuit orbis Spartacus" är ett av den polske romantiske poeten Cyprian Kamil Norwid (1821-1883) klassicistiska poem som söker ge en imaginativ representation av särskilda historiska ögeonblick. Här är det Spartacus' i en stund av reflektion kring sin moraliska seger över den omgivande dekadenta världen.
In this poem, Norwid muses upon the decadence of ancient Rome, where citizens took delight in the spectacle of men fighting to the death and the mass slaughter of condemned men and women. We observe the Romans through the eyes of the well known Thracian gladiator Spartacus, who having escaped from his master (a certain Lentulus of Capua), gathered an army and for a time conquered the mighty armies of Rome. Both he and his gladiator army were eventually defeated by the tactical genius of Licinius Crassus, who routed the gladiators and slaughtered one and all.The poem brings us to the moment when Spartacus is captured and stands in the gladiator's ring as a slave, castigating the Roman masses for their twisted pursuits. He accuses them of having reneged on the lofty ideals that their gods represent; Minerva-wisdom and learning; Venus-beauty, love and pleasure.The poem begins with a little Latin inscription "Ubi defuit orbis" (Where he defeated the world). We should not associate this line with Spartacus' future martial success but with a moment's personal reflection: a moral victory over an onlooking decadent world.Ubi defuit orbis SpartacusAfter the second and third were slainThe gladiator saluted to exclaim:

"This not this-this is not Strength,
This is not Wisdom, it is your name.
Great Jupiter threatens me no more,
Minerva at her own cult she sneers:
Two hundred thousand spectators roar
Every day-the need for blood and tears.
You came seeking death for death's sake,
How to touch this spirit, this might?
We are for you but a book or a mosaic,
Our voice to your ears-a sling's flight.
You came seeking death for death's sake,
Already your enlightenment-night.
ii
After the second and third were slain
The gladiator saluted to exclaim:
"This-not this-this is not Love,
This is not Friendship, it is your name.
Castor and Pollux, old friends fair,
With kisses their loyalty swore;
Yet Venus with her false garnished hair,
And red cheeks, a sweaty unguent stain.
You sit as rocks in a circle of stone,
Slowly covered by a coat of moss:
And your souls-our final death's groan,
And your bodies-our quarter, our loss.
You sit as rocks in a circle of stone
Already your life, our death, our cross.

Introduction and translation by Barry Keane

Victor Hugo

Även Victor Hugo använder det latinska uttrycket i Ringaren från Notre Dame när han berättar om Frodo.
As Claude Frollo had passed through nearly the entire circle of human learning--positive, exterior, and permissible--since his youth, he was obliged, unless he came to a halt, ubi defuit orbis, to proceed further and seek other aliments for the insatiable activity of his intelligence. The antique symbol of the serpent biting its tail is, above all, applicable to science. It would appear that Claude Frollo had experienced this. Many grave persons affirm that, after having exhausted the fas of human learning, he had dared to penetrate into the nefas. He had, they said, tasted in succession all the apples of the tree of knowledge, and, whether from hunger or disgust, had ended by tasting the forbidden fruit. He had taken his place by turns, as the reader has seen, in the conferences of the theologians in Sorbonne,--in the assemblies of the doctors of art, after the manner of Saint-Hilaire,--in the disputes of the decretalists, after the manner of Saint-Martin,--in the congregations of physicians at the holy water font of Notre- Dame, ad cupam Nostroe-Dominoe. All the dishes permitted and approved, which those four great kitchens called the four faculties could elaborate and serve to the understanding, he had devoured, and had been satiated with them before his hunger was appeased. Then he had penetrated further, lower, beneath all that finished, material, limited knowledge; he had, perhaps, risked his soul, and had seated himself in the cavern at that mysterious table of the alchemists, of the astrologers, of the hermetics, of which Averroès, Gillaume de Paris, and Nicolas Flamel hold the end in the Middle Ages; and which extends in the East, by the light of the seven- branched candlestick, to Solomon, Pythagoras, and Zoroaster."


Hugo har även i en dikt använt det latinska uttrycket "Ubi defuit orbis" (une fois que le monde a fait défaut...) , som har sitt ursprung i ett epigram av Ovidius.
La monarchie avait elle-même creusé le "gouffre immonde" ou l'"abîme", auquel elle était promise. L'image est reprise par Hugo en 1828, de façon plus explicite, dans l'ode intitulée "Fin":

ODE HUITIÈME

FIN

Ubi defuit orbis.

I
Ainsi d'un peuple entier je feuilletais l'histoire !
Livre fatal de deuil, de grandeur, de victoire.
Et je sentais frémir mon luth contemporain,
Chaque fois que passait un grand nom, un grand crime,
Et que l'une sur l'autre, avec un bruit sublime,
Retombaient les pages d'airain.
Fermons-le maintenant, ce livre formidable.
Cessons d'interroger ce sphinx inabordable
Qui le garde en silence, à la fois monstre et dieu.
L'énigme qu'il propose échappe à bien des lyres ;
Il n'en écrit le mot sur le front des empires
Qu'en lettres de sang et de feu.
II
Ne cherchons pas ce mot.
- Alors, pourquoi, poète,
Ne t'endormais-tu pas sur ta lyre muette ?
Pourquoi la mettre au jour et la prostituer ?
Pourquoi ton chant sinistre et ta voix insensée ?
...
- C'est qu'il fallait à ma pensée
Tout un grand peuple à remuer.
Des révolutions j'ouvrais le gouffre immonde ?
C'est qu'il faut un chaos à qui veut faire un monde.
C'est qu'une grande voix dans ma nuit m'a parlé.
C'est qu'enfin je voulais, menant au but la foule,
Avec le siècle qui s'écoule Confronter le siècle écoulé.
Le génie a besoin d'un peuple que sa flamme
Anime, éclaire, échauffe, embrase comme une âme.
Il lui faut tout un monde à régir en tyran.
Dès qu'il a pris son vol du haut de la falaise,
Pour que l'ouragan soit à l'aise, Il n'a pas trop de l'océan !
C'est là qu'il peut ouvrir ses ailes ; là, qu'il gronde
Sur un abîme large et sur une eau profonde ;
C'est là qu'il peut bondir, géant capricieux,
Et tournoyer, debout dans l'orage qui tombe,
D'un pied s'appuyant sur la trombe,
Et d'un bras soutenant les cieux !

(Odes et Ballades, III, 8)

Sistimus

SISTIMUS HIC TANDEM, NOBIS UBI DEFUIT ORBIS
Så av växlande öden drivna kring jorden och haven,
Här vi vid spetsen stå, Undan vår fot här viker jorden.

Så av växlande öden drivna kring jorden och haven
Äntligen stod vi här,Vi rörde vid världens ände

Så av växlande öden drivna kring jorden och haven
står vi äntligen här vid polen, där världen tar ända