Italieneren Giuseppe Acerbi från Mantua skrev troligtvis ned fransmännens snart 20 år gamla inskription på Pieskenjarka i sin reseberättelse från Nordkalotten 1798. Den italienske juristen och forskningsresanden Giuseppe Acerbi (1773-1846), hemma i Lombardiet, reste 1798-99 upp till Nordkap, beledsagad av (andra hävdar som beledsagare åt) landsmannen och bankirsonen Bernardo Belotti och den svenske översten och konstnären Anders Fredrik Skjöldebrand (se denne).
Acerbi publicerade sina intryck i en omfattande reseskildring som i början av 1800-talet väckte den nästan skandal, eftersom de fördomar och intryck som nedtecknats av den italienske skriftställaren oftast inte var särskilt fördelaktiga. Gustav III:s berömde litteräre medarbetare, Leopold, beskriver den lakoniskt som ”en satirisk roman och ett Sverige drömt av ett italienskt huvud ”. Acerbi var i Sverige 1799. Hans bok översattes till många språk, och utomlands blev han en auktoritet i fråga om allt som hade med Sverige att göra.
Ur den kan man skapa sig en bra bild av hur en sydeuropé uppfattade Norden för 200 år sedan. Acerbis reseskildring kom att förbjudas i Sverige, eftersom den var starkt kritisk mot kung Gustav IV Adolf. Italienarens syn på samerna är också synnerligen negativ och nedvärderande, men i övrigt är det en frisk och välskriven skildring, om än i många stycken utbroderad i efterhand. Acerbi plagierade också obekymrat de teckningar Skjöldebrand utförde under deras gemensamma resa, vilket ledde till att denne senare i sina memoarer (se texten om Skjöldebrand) hängde ut Acerbi och hans påstådda illvilligheter till allmänt beskådande. Bl.a. hävdade han att Acerbi var så mån om att vara den förste italienaren på Nordkap att han ska ha beordrat sin reskamrat att vända om just därför. För Acerbi var Norden i första hand exotisk, och hans främsta mål var att uppsöka Nordkap. Hans inställning till landskapet och folken färgas av tidens romantiska idéer. Det är uppenbart att han är ute efter att hitta den ädle vilden, men den reella kontakten med folken i norr utfaller varierande. Acerbi ser i den fåordige och hårt arbetande finnen som aldrig klagar, ett prov på arketypen för den av civilisationen oförstörde ädle vilden. Samma omdöme får även den svenska allmogen i Väster- och Norrbotten. Mötet med lapparna i norr väcker dock inte samma entusiasm hos honom. Samernas beteende motsvarar inte de föreställningar som Acerbi hade om den ädle vilden. Dessa föreföll honom vara ett oberäkneligt, smutsigt och slarvigt pack vars främsta intressen var tobak och brännvin.
Citat från reseberättelsen:
"Vad är ändamålet med alla dessa vackra scenerier, sjöar, floder, bäckar och vattenfall, om ödemarkerna aldrig - som det förefaller - kommer att befolkas av mänskliga varelser? Den frågan kommer aldrig att bli besvarad, så länge människan framhärdar i uppfattningen att hon är skapelsens herre, och så länge hon hänger sig åt den fåfänga och förmätna fördomen att allting existerar enbart för henne. Fåglarna, som låter skogarna genljuda av sin sång och som svärmar över kärrmarker, över älvar, i luften, och som om sommaren från alla delar av Europa vänder åter till Lappland, miltals och miltals genom rymden för att här bygga sitt bo - har då inte dessa varelser samma naturliga rätt att föröka sitt släkte som människan? Överallt annorstädes förföljs de av människan med försåt och med en iver, som bara skärps av inbillade behov och begär - är det inte rätt och billigt att dem unnas en fristad, där de kan vårda sin kärleks frukter?"
